Jobbångest!
Åh my God.. Imorgon ska jag jobba för första gången och jag är livrädd. Min största svaghet är att jag alltid känner att alla är bättre på allt än vad jag är. Alla lär sig snabbare, är bättre och mer omtyckta, enligt mig. Kanske har den dåliga synen på mig själv med min bakgrund att göra, men det gör ju inte saken bättre. Jag stressar upp mig när andra kan saker. Är det inte fånigt? Jag vill gärna ha någon i närheten som är sämre än jag, då kan jag slappna av. Men när någon som börjat samtidigt som jag säger att "jag tycker inte att det är speciellt svårt" blir jag jätteosäker. Är det BARA jag som tycker det är svårt vill jag undra?
Och jag veeeet att det kommer gå bra och jag veeeet att det kommer kännas jättebra om ett tag och jag veeeet att det kommer sitta som ett rinnande vatten om ett tag. Men ändå.
Dessutom hatar jag att vara vilsen. Och ensam. Jag avskyr när jag ska någonstans och inte vet om jag kommer att hitta. Helst vill jag åka dit dagen innan bara för att kolla, och veta vad jag har att förvänta mig. Jag hatar att inte hitta och jag hatar som sagt att vara vilsen, jag vill veta EXAKT var jag ska gå! Som imorgon, jag hittar, men jag vet inte riktigt vad som gäller. Det är ju inte direkt någon som kommer att stå och vänta på mig, JAG ska gå dit, byta av någon (vem??) logga in, och börja ta samtal. (Hur ska detta gå?)
Jag inser hur fånig jag är!! Det är ett simpelt jobb egentligen, som man ska klara av, varför skulle inte jag göra det?
Hur lär man sig att suta tänka såhär?
Och jag veeeet att det kommer gå bra och jag veeeet att det kommer kännas jättebra om ett tag och jag veeeet att det kommer sitta som ett rinnande vatten om ett tag. Men ändå.
Dessutom hatar jag att vara vilsen. Och ensam. Jag avskyr när jag ska någonstans och inte vet om jag kommer att hitta. Helst vill jag åka dit dagen innan bara för att kolla, och veta vad jag har att förvänta mig. Jag hatar att inte hitta och jag hatar som sagt att vara vilsen, jag vill veta EXAKT var jag ska gå! Som imorgon, jag hittar, men jag vet inte riktigt vad som gäller. Det är ju inte direkt någon som kommer att stå och vänta på mig, JAG ska gå dit, byta av någon (vem??) logga in, och börja ta samtal. (Hur ska detta gå?)
Jag inser hur fånig jag är!! Det är ett simpelt jobb egentligen, som man ska klara av, varför skulle inte jag göra det?
Hur lär man sig att suta tänka såhär?
Kommentarer
Postat av: Maria
Jag tror att man måste utsätta sig för så många sådana situationer som möjligt.. till slut slutar man oroa sig. Det är inte lätt, men övning ger färdighet.
Trackback